Alpackor

Övrigt: Alpackan mäter ca 1 m vid manken och väger som fullvuxen 50-80 kg. Det är ett tystlåtet djur som konverserar med ett hummande läte – ungefär som om man skulle prata med stängd mun. Den har trampdynor och klor samt delad överlapp och är mycket skonsamma mot vegetationen. Relativt lättskött, kan nå en ålder av 20-25 år.

Historia För 9 miljoner år sedan höll förfäderna till dagens camelider till i de nordvästra delarna av Nordamerika. Men för 3 miljoner år sedan delades gruppen upp varvid en del migrerade till Asien där nu endast kameler och dromedarer finns kvar. Den andra delen av gruppen följde den västra sidan av Nordamerika ner till Sydamerika där man nu finner guanaco, lama, vicuña och alpacka.

Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i t ex Argentina och Equador. Den är ett kameldjur vars närmaste släkting är den utrotningshotade vicuñan som lever vild i Anderna.

Även lama och guanaco är släkt med alpackan. I Peru finns idag ca 2,5 miljoner alpackor (vilket motsvarar 85% av världens alla alpackor).

Länge var det exportförbud för alpackor men 1984 kom den första alpackan till USA och sedan dess har intresset för alpacka stigit enormt över nästan hela världen och i Europa finns nu ca 30 000 djur. För närvarande finns förmodligen c:a 2000 alpackor i Sverige. Sen några år tillbaks är det emellertid återigen exportförbud för alpackor från Peru eftersom de betraktas som en nationell rikedom som ska stanna i landet.

Det nära släktskapet med vicuñan kunde så sent som år 2000 fastställas med DNA-teknik. Detta innebar även namnändring av den vetenskapliga benämningen av alpackan, vilket numera är Vicugna pacos. Tidigare hette den Lama pacos.

Alpackan och laman domesticerades för 5-6 000 år sedan. Då laman är betydligt större än alpackan utvecklades den till lastdjur medan alpackan med sin makalösa päls främst blev ullproducent.

Under Inka-perioden, då sofistikerade avelsmetoder användes, fick man fram extremt hög kvalitet på alpackaullen, som ibland gick under beteckningen ”Inkas guld” och var avsedd endast för de kungliga. Uppfödningen och aveln av alpackor stod på sin höjdpunkt under 12- och 1300-talet. De spanska conquistadorena invaderade Peru 1532 och hade bl a med sig merinofår. Spanjorerna upptäckte att alpackorna konkurrerade om betet med deras medförda kreatur och försåg dessutom Inkaindianerna med såväl kött som bränsle liksom ull till kläder. Man insåg att det bästa sättet att kontrollera indianerna var att helt enkelt att slå undan fötterna på dem genom att eliminera alpackorna. Så man började slakta alpackor – miljontals av alpackor. Lyckligtvis fanns det indianer som lyckades gömma en del alpackor för spanjorerna genom att fly med sina djur till högplatån i Anderna. Det var naturligtvis en stor omställning för dessa djur och många klarade sig inte men det blev ett naturligt urval mitt i tragedin som nu är anledning till att alpackan är ett så robust och friskt djur.

Alpackor har delad överläpp vilket innebär att de är fenomenala på att välja ut små, goda växter och är extremt skonsamma mot vegetationen. När inkaindianerna första gången såg får kallade de dessa för ”eld-munnar” p g a sättet fåren slet upp Andernas känsliga vegetation. I jämförelse med alpackornas mjuka trampdynor blev också fårens klövar ett hot mot vegetationen.

Lite språkkuriosa: Ordet alpacka stavas olika på olika språk. Det vanligaste är alpaca men i t ex Norge skriver man alpakka, i Tyskland alpaka och i Frankrike alpaga. I Sverige liksom i Tyskland har vi av någon outgrundlig anledning infört hästterminologi i samband med alpackor, och talar om sto, hingst och föl. I spansktalande länder säger man hembra, macho och cria. I engelsktalande länder har man flera ord beroende på djurets funktion: hingsten är male, macho, sire eller herd sire medan stoet är female eller dam. Fölet är cria eller baby. Alpackaull är aldrig wool i engelska alpackasammanhang utan fleece eller fibre.