Lamor

Lama glama / Lama

Släkte: Kameldjur

Ursprung: Anderna i Sydamerika.

Användning: Lastdjur

Fortplantning: Efter dräktigheten som varar i 11 till 12 månader föds vanligen bara en unge och i sällsynta fall tvillingar. 

Laman når en mankhöjd mellan 110 och 120 centimeter, i sällsynta fall upp till 130 centimeter, och har en vikt mellan 120 och 150 kilogram.
Färgen är variabel. Det finns enfärgade exemplar i vit, svart eller brun samt flera individer med olika mönster. Vid
varje fot finns trampsulor och djurets övre läpp är uppdelad i två rörliga delar.

Föda: Laman livnär sig av gräs, örter, buskar, lav, löv och svampar. 

Det laman kanske är mest känd för, är att den spottar i olika situationer, till exempel när den känner sig hotad. När laman spottar är den påfallande träffsäker. Vanligtvis spottas det inte mot människor. Oftast spottar lamadjur mot varandra för att stärka sin position i hierarkin eller för att hålla artfränder på distans. Saliv spottas bara för att varna en motståndare. I allvarligare situationer spottar djuret halvsmält föda som det kastar upp genom matstrupen. Ämnet är grönt och illaluktande men går lätt att tvätta bort. Detsamma gäller för alpackor och en alpacka som just har levererat en rejäl laddning verkar själv
tycka att det är obehagligt och det ser ut smaka riktigt illa. Den kan gå flera minuter med halvöppen mun och med rester av olevererat maginnehåll droppande ut.

Enligt den mest brukade teorin domesticerades laman 3000 år före Kristus. Dessutom ska guanacon vara lamans stamfader.

Andra forskare hävdar att laman redan från början var en egen art och att den vilda formen är utdöd. Att redovisa lamans utvecklingshistoria är mycket svårt eller nästan
omöjligt på grund av att det förekom flera korsningar med guanacon, alpackan och vikunjan. Även idag finns hybrider mellan dessa arter.

Allt folk som var eller är bosatta i Anderna använde laman som husdjur. Arten var främst ett lastdjur då inget annat djur från Sydamerika blev domesticerat
för detta syfte.

Laman har en mycket mjuk päls som bland annat används till kläder, men alpackans ull anses som mera värdefull. Indianerna använde köttet som mat, huden som läder, fettet som grundämne för levande ljus och djurets exkrementer som bränsle. För inkafolkets status som civilisation var laman mycket betydande. När spanska nybyggare anlände till regionen fanns omkring 10 miljoner lamadjur hos inkafolket. Sedan dess tappade den allt mer i betydelse på grund av hästens och fårets införande.
Laman används fortfarande som lastdjur, främst i Peru.

I Sydamerika finns idag omkring 3 miljoner lamadjur, huvudsakligen för ullens och köttets skull.
Djuret finns numera även i hägn utanför Sydamerika.

I Sverige har på senare tid laman börjat användas som ”fåraherde”. Laman tar kommandot i fårflocken, accepteras som dess ledare, och skyddar sedan
flocken mot bland annat varg. Förmågan att spotta sitt maginnehåll mot vargen kommer då väl till pass. Det råder delade meningar om hur effektiva lamor
är i detta avseende

Shopping Cart
Scroll to Top